fredag 12 april 2013

När moderniteten brast

"Det var förbjudet att sätta förlängningssladd på telefonen. Man måste vänta sex veckor på en teletekniker. Elverket kunde vara rätt snorkigt."

Nej, detta citat är inte hämtat ur någon svensk Timbro-författares senaste publikation om avregleringarnas välsignelse, utan en artikel av den brittiske författaren Ian McEwan, publicerad i DN Kultur idag, apropå Margaret Thatchers bortgång. McEwan skriver vidare att järnladyn "sopade bort de statliga monopolen och förändrade det dagliga livet till allt det vi nu tar för självklart."

Möjligen finns här något av svaret till den fråga jag ställde i mitt förra inlägg. Den om hur 70-talet tycks ha erövrat 80-talets roll som smaklöshetens eget decennium. Det var nämligen inte bara de statliga monopolen i Storbritannien som sopades bort i brottet mellan 70- och 80-tal (Sverige följde efter fem till tio år senare). Strängt taget innebar årtiondet slutet på en epok. Reformerna som skulle kunna sammanfattas som högerns svar på allmän och lika rösträtt (allt var varken berättigat eller okontroversiellt, men mycket är idag så självklart att det inte ens syns)genomfördes under 80-talet men var i mångtoch mycket en följd av det murriga 70-talet.

Jag tror att det dåliga rykte som detta decennium på senare tid ådragit sig har att göra med att det innebar slutet på en epok. Det var tiden för brytandet av efterkrigstidens , och kanske hela modernitetens, sociala kontrakt. Uttryck som "postmodernism" och "postdemokrati" vittnar om senare generationers upplevelse av att ha hamnat på fel sida om historien.

De stora monopolen försvann och modernitetens, på många sätt lyckosamma strävan hade nått vägs ände. De stora politiska visionerna ersattes av individuellt självförverkligande och världsreligionernas osannolika återkomst.

Att folk under samma tid lagade äcklig mat, och där med blev en tacksam kontrast mot oss som lever nu är nog en bisak i sammanhanget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar