När moderniteten brast

"Det var förbjudet att sätta förlängningssladd på telefonen. Man måste vänta sex veckor på en teletekniker. Elverket kunde vara rätt snorkigt."

Nej, detta citat är inte hämtat ur någon svensk Timbro-författares senaste publikation om avregleringarnas välsignelse, utan en artikel av den brittiske författaren Ian McEwan, publicerad i DN Kultur idag, apropå Margaret Thatchers bortgång. McEwan skriver vidare att järnladyn "sopade bort de statliga monopolen och förändrade det dagliga livet till allt det vi nu tar för självklart."

Möjligen finns här något av svaret till den fråga jag ställde i mitt förra inlägg. Den om hur 70-talet tycks ha erövrat 80-talets roll som smaklöshetens eget decennium. Det var nämligen inte bara de statliga monopolen i Storbritannien som sopades bort i brottet mellan 70- och 80-tal (Sverige följde efter fem till tio år senare). Strängt taget innebar årtiondet slutet på en epok. Reformerna som skulle kunna sammanfattas som högerns svar på allmän och lika rösträtt (allt var varken berättigat eller okontroversiellt, men mycket är idag så självklart att det inte ens syns)genomfördes under 80-talet men var i mångtoch mycket en följd av det murriga 70-talet.

Jag tror att det dåliga rykte som detta decennium på senare tid ådragit sig har att göra med att det innebar slutet på en epok. Det var tiden för brytandet av efterkrigstidens , och kanske hela modernitetens, sociala kontrakt. Uttryck som "postmodernism" och "postdemokrati" vittnar om senare generationers upplevelse av att ha hamnat på fel sida om historien.

De stora monopolen försvann och modernitetens, på många sätt lyckosamma strävan hade nått vägs ände. De stora politiska visionerna ersattes av individuellt självförverkligande och världsreligionernas osannolika återkomst.

Att folk under samma tid lagade äcklig mat, och där med blev en tacksam kontrast mot oss som lever nu är nog en bisak i sammanhanget.

70-talet som projektionsyta

Ingenting säger mer om vår egen tid än försöken att skildra andra tidsepoker i fiktion och humaniora. George Orwells dystopi 1984 kanaliserade i själva verket den gryende efterkrigstidens ångest inför totalitarismens bojor och tvivel på demokratins möjligheter att överleva. 1800:talets "historiska" måleri säger mer om sin egen tids nationalromantik än om exempelvis den vikigatida tradiotionen att offra nakna karlar till gudarna (det är Carls Larssons "Midvinterblot" jag tänker på).

Skammens 70-tal. Erik Haag och Lotta Lundgren i SVT-serien Historieätarna.

Under hösten 2012 var det många av oss som tittade på SVT-serien historieätarna, vari Erik Haag och Lotta Lundgren undersökte vilken mat svenskarna konsumerat under olika tidsepoker. Den i tiden mest näraliggande var 1970:talet, då programledarparet flyttade till Tensta, drack vino tinto och åt till synes oätliga aladåber. I samband med detta gjorde de sig även lustiga över epokens klädstil, samhällsnarkomaniska mentalitet och allmänna efterblivenhet. Den uppmärksammade Bloggen Den Bruna Maten har på samma sätt häcklat 70-talet under ett par år, med sina hysteriskt roliga inlägg om försök att förverkliga päckliga, låtsasexotiska recept från decenniet.

 I såväl Historieätarna som Den Bruna Maten slås man av kontrasten mellan det murriga 70-talet och vår egen upplysta tid. I båda fallen skymtar huvudpersonernas välvårdade innerstadslägenheter bakom storblommiga servetter och orangea tallrikar. Tonfallet är allmänt distanserat och raljant. Tur att 70-talet finns, tänker jag. Eller fanns. Tur att det fanns ett decennium befolkat av fåntrattar som bodde i fula förorter, åt låtsaskinesisk mat (om de ens ansåg sig ha råd att gå ut och äta), drack surt algeriskt rödvin och åkte på chartersemester till Mallorca. Tur för oss 2010-talsmänniskor som kämpar med att upprätthålla den fina svenska traditionen att till varje pris verka världsvan.

Detta trots att den samlade världsvanan i Sverige under 1970-talet rimligtvis var högre än någonsin tidigare. Man kan ju ta folkhemsnostalgikernas 50-tal som exempel. Ett årtionde då utlandsresor fortfarande var ovanliga, alkoholkonsumtionen inriktad på brännvin och kosthållet till uppskattningsvis 90 procent bestod av sådant som ärtsoppa, isterband och sillåda. Hur kommer det sig att denna tidsepok kan inspirera min egen 80-talistgeneration i såväl mode som inredning och matlagning medan 70-talet blivit den fula kuliss dess egen osäkra snygghet måste kontrasteras emot??