70-talet som projektionsyta

Ingenting säger mer om vår egen tid än försöken att skildra andra tidsepoker i fiktion och humaniora. George Orwells dystopi 1984 kanaliserade i själva verket den gryende efterkrigstidens ångest inför totalitarismens bojor och tvivel på demokratins möjligheter att överleva. 1800:talets "historiska" måleri säger mer om sin egen tids nationalromantik än om exempelvis den vikigatida tradiotionen att offra nakna karlar till gudarna (det är Carls Larssons "Midvinterblot" jag tänker på).

Skammens 70-tal. Erik Haag och Lotta Lundgren i SVT-serien Historieätarna.

Under hösten 2012 var det många av oss som tittade på SVT-serien historieätarna, vari Erik Haag och Lotta Lundgren undersökte vilken mat svenskarna konsumerat under olika tidsepoker. Den i tiden mest näraliggande var 1970:talet, då programledarparet flyttade till Tensta, drack vino tinto och åt till synes oätliga aladåber. I samband med detta gjorde de sig även lustiga över epokens klädstil, samhällsnarkomaniska mentalitet och allmänna efterblivenhet. Den uppmärksammade Bloggen Den Bruna Maten har på samma sätt häcklat 70-talet under ett par år, med sina hysteriskt roliga inlägg om försök att förverkliga päckliga, låtsasexotiska recept från decenniet.

 I såväl Historieätarna som Den Bruna Maten slås man av kontrasten mellan det murriga 70-talet och vår egen upplysta tid. I båda fallen skymtar huvudpersonernas välvårdade innerstadslägenheter bakom storblommiga servetter och orangea tallrikar. Tonfallet är allmänt distanserat och raljant. Tur att 70-talet finns, tänker jag. Eller fanns. Tur att det fanns ett decennium befolkat av fåntrattar som bodde i fula förorter, åt låtsaskinesisk mat (om de ens ansåg sig ha råd att gå ut och äta), drack surt algeriskt rödvin och åkte på chartersemester till Mallorca. Tur för oss 2010-talsmänniskor som kämpar med att upprätthålla den fina svenska traditionen att till varje pris verka världsvan.

Detta trots att den samlade världsvanan i Sverige under 1970-talet rimligtvis var högre än någonsin tidigare. Man kan ju ta folkhemsnostalgikernas 50-tal som exempel. Ett årtionde då utlandsresor fortfarande var ovanliga, alkoholkonsumtionen inriktad på brännvin och kosthållet till uppskattningsvis 90 procent bestod av sådant som ärtsoppa, isterband och sillåda. Hur kommer det sig att denna tidsepok kan inspirera min egen 80-talistgeneration i såväl mode som inredning och matlagning medan 70-talet blivit den fula kuliss dess egen osäkra snygghet måste kontrasteras emot??